Vad vi gör i Nepal?! Lottas arbetsuppgifter...

Hej!

Nu har vi bott i Nepal i drygt två månaders tid och vi har landat mer i Tansen och kulturen och tänkte berätta lite mer vad vi gör här, för er som inte vet...

Vi har fått en fantastisk möjlighet att få åka ut med ”Step Out” och få pröva på att arbeta, leva och bo i en annan kultur under 6 – 7 månaders tid. Vi arbetar bland annat på UMNs (United Mission to Nepal) sjukhus i Tansen i Nepal.

Charlottas arbetsroll
Det finns ett ”Socialcare team” på sjukhuset där jag ingår. Teamet uppmuntrar, tar sig tid med patienterna i samtal, kollar över patienternas förmåga att kunna betala för sin sjukhusvistelse eller om sjukhuset får stå för kostnaderna etc. Det finns många barn och ungdomar på sjukhuset med brännskador och fallskador. Brännskadorna har orsakats genom att de har bränt sig på de öppna eldstadarna som finns i husen, för att hålla värmen. Nepal är ju ett väldigt bergit land och fallskadorna orsakas ofta genom att man plockar frukten i träden samt grenar till djuren och ramlar ner och skadar sig. Det blir ju rätt drygt för dessa unga att ligga på sjukhuset under flera dagar och veckor i sträck så de behöver någon typ av stimuli. Min uppgift är att vara med och aktivera barnen och ungdomarna, använda mig av någon typ av lekterapi. Jag har också varit med teamet på ”Toy round” och har delat ut leksaker och ballonger till de mindre barnen.
För mig är det nytt/ovant att vistas och arbeta i sjukvårdsmiljö så jag ser det som en stor utmaning!


Toyround...

Det är många människor som kommer för vård. Många patienter kommer lång väga i från och är många gånger i mycket dåligt tillstånd (fysiskt och mentalt) när de kommer fram. Att få se allt arbete som pågår på sjukhuset är otroligt uppmuntrande! Där ”Socialcare teamet” har en mycket viktig funktion att fylla och många människor söker upp någon i teamet för samtal, bön och rådgivning varje dag.
Jag arbetar också med engelska undervisning på ”Childrens Library” för barn och ungdomar från fattigare förhållanden. Där får de också läxhjälp varje dag. Dessa barn och ungdomar söker mycket kärlek och närhet och man får många kramar varje gång man är där!
Det finns en svensk familj (Pernilla och Otto Ardeby, våra handledare) här. Jag undervisar barnen (Ida och Moa) några timmar i veckan i svenska, geografi och historia.

...samt "ballong-round" Go'a barn fr.Childrens L. & "Svenskklassen" :)

Det är många svåra situationer vi möter här. För några veckor sedan kom polisen med tre små barn som de hade hittat på vägen. ”The socialcare teamet” tog sig ann uppdraget att försöka söka reda på föräldrarna och ta hand om barnen tills vidare. Det äldsta barnet, en kille i tre års åldern var undernärd och hade mask i magen. Man tvättade honom och rakade av håret som var fullt med löss. Han fick en sängplats på barnavdelningen och det var svårt att få i honom mat och dryck. Jag satt hos honom en del och försökte att prata lite med honom, blåste lite såpbubblor, sjöng, målade bilder och försökte mata honom emellanåt. Pappan dök upp på sjukhuset sent på kvällen efter att ha jobbat. Mamman hade lämnat landet för att tjäna pengar och de hade inte hört något ifrån henne på 18 månader.
Under den förra hinduiska festivalen, Dhasain tog pappan med sig barnen hem igen trots att pojken fortfarande var mycket dålig. En i ”socialcare teamet” , Sete visste vart pappan och barnen bodde. Igår åkte vi dit för att se hur de mådde. Vi hade inte sett dem på några veckor. De hyrde ett litet rum med cementgolv och väggar. Det var väldigt smutsigt, trångt och kallt. Barnen gick i trasiga, smutsiga kläder och barfota. De kände igen oss från sjukhuset och blev glada när de såg oss. Pojken mådde lite bättre men var fortfarande sjuk och svag. Vi sade till pappan att komma till sjukhuset med barnen under veckan om pojken inte blev bättre. Pappan hade inte kunnat betala för hyran sedan 6 månader tillbaka och var orolig att de skulle bli tvungna att flytta ut. Han jobbar någon gång i månaden som bärare och tjänar nästan ingenting. Då han jobbar måste han lämna barnen ensamma hemma. Vi hade med oss lite varma kläder och mat till dem. Det kändes viktigt att besöka dem och vi kommer att försöka följa upp familjen i fortsättning. En otroligt svår situation och en av flera situationer som berör djupt.

På fredagseftermiddagar går Olof och jag tillsammans till "Half way home". Där bor min arbetskollega/våra vänner Sete och hans fru Anni med sina två egna barn tillsammans med 20 stycken barn och ungdomar som de har tagit sig ann (tidigare föräldralösa barn) och som sedan några år tillbaka bor hos dem i familjen. Nu är de en enda stor och härlig familj! Det är så fantastiskt att få höra barnen säga "ama"/mamma och "ba"/pappa till Sete och Anni och se all den kärlek de får i familjen. De behöver mycket kärlek, tillit, omsorg och aktivering. Det är mycket arbete för föräldrarna och de uppskattar all hjälp de kan få. Vi försöker att använda all vår fantasi till att komma på lekar, tävlingar, pyssel, sånger, danser etc. Vi ser fram emot varje fredagseftermiddag och får uppleva så mycket glädje och kärlek tillbaka från dessa underbara barn och ungdomar!

Vi får också lite andra arbetsuppgifter tillsammans som en del av teamet. Med att t.ex. hålla i söndagsskola för barnen, förbereda och deltaga i samlingar etc. Ta tid med våran "didi"/hushållerska och planera upp dagarna och veckorna. Vi har också varit med på ett ungdomsläger i kyrkan och haft hand om morgonsamlingar i kapellet på sjukhuset samt nepaliundervisning och studerande under veckorna. Så det är inte svårt att fylla våran tid här! Vi är otroligt tacksamma för allt vi får erfara och ta del av här i Tansen/Nepal!

/Charlotta