ABC

ABC (Annapurna Base Camp/Annapurna Sanctuary)
Vi är nu tillbaka i Tansen från vår åtta dagars vandring i Annapurna Conservation Area. En fantastiskt härlig vandring med vackra vyer och natur. Vi har gått en vandringsled som kallas för ABC eller Annapurna Sanctuary. Annapurna är namnet på en kvinnlig hinduisk gud som även fått ge namn åt flera berg i Himalia bland annat Annapurna I som var den första topp över 8000 möh att bestigas. Det är över 70 000 vandrare i detta området varje år och ca. 100 000 människor bor inom området. Vi valde att börja vår vandring i Kande. Man kan också utgå ifrån Phedi eller Nayapul. Vandringen började med en kraftig stigning då vi på några 100 meter tog oss upp drygt 200 höjdmeter. Resten av eftermiddagen blev dock enklare då vi gick på en ås genom en skog med vacker utsikt ner över dalen mot Nepals näst största stad, Pokhara.

Denna liksom de två kommande dagarna pågick Tihar vilket är en stor hinduisk festival. Då man offrar (getter) till hinduiska gudar. De äldre ger de yngre en tiika (rött märke i pannan), som en välsignelse. Bröder ger sina systrar pengar eller kläder. Systrar ger sina bröder blommor eller mat. En del av det hela är att barnen ställer sig på vägar/stigar och sjunger, dansar samt ”kräver” pengar eller godis. Till en början var det väldigt charmigt med alla barn som dansade och sjöng men...då de dök upp vid varje krök tröttnade vi snart.
Här nedan kommer ett axplock från de bilder vi tog under vår vandring.

Berget längs till vänster bakom Olof heter Machhapuchhre och vi passerade senare detta berg under vår vandring. Framme vid Pitam Deureli, där vi skulle sova första natten. Vi åt Daalh baat och drack masala te medan vi beskådade en otroligt vacker solnedgång. Vi såg en hel del djur bl.a. apor, bufflar, kor, getter, höns och åsnor under vår vandring. Andra dagens vandring gick via ett jordbrukslandskap för att avslutas i Jhinudanda.
Här är vi framme i Chhomrong och det började kännas att vi närmade oss bergen. I Bamboo sov vi tredje natten. Lotta nära en het källa vid kraftig sluttning. Allt måste bäras upp och nerför bergen. Många vandrare hade en guide och en "porter"(bärare) med sig som bar tungt. Det tyngsta vi såg en "porter" bära var ett kylskåp. De sätter fast packningen och bär med ett tygband över pannan/huvudet. Denna bild togs på ca. 3000 möh. Bäraren får minst gå med denna kanot i 6 dagar. Men det är inte bara människor som bär tung last... Rönnbär På väg uppåt... Nästa hotell låg en bit över 3000 möh på en plats som kallades Deureli. Ett fingeravtryck på en annars klarblå himmel. "När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne..." psalm 8:4 Nu är det inte långt kvar till ABC. De sista 2 timmarna av vandringen efter lunch på Macchapuchhre Base Camp kändes dryga. Den höga höjden började att kännas av. Äntligen framme vid ABC och över 4000 möh! Lotta med en bergstopp bakom sig på 8091 möh.
Nepaleserna roar sig gärna med volleyboll och är duktiga spelare. En del bärare och guider stannade efter vägen och spelade volleyboll. Här var matchen igång när vi kom upp på ABC, vilket ni kan se i mitten av bilden. Efter en natt på ABC med solnedgång och -uppgång började vi sakta vår vandring neråt. Den första dagen gick vi samma led tillbaka med en övernattning i Bamboo och Chhomrong för att sedan ta en led mot Ghandruk för att avsluta vår vandring i Nayapul. Vi passerade många sorters vegetationer. Kalfjäll, bambuskogar, björkskogar, djungler etc. Dock hade vi inte förväntat oss att möta hösten. Denna bild är tagen på ca 2500 möh och ju högre upp vi kom dessto färggladare blev löven. Björkskogen på drygt 3000 möh hade dock tappat alla sina löv.

Nyfiken gnagare.Ett motto som vi mötte var; "Lämna endast fotavtryck, ta endast bilder". Boendet är billigt ca 20 kr för ett rum för två. Man beställer mat där man bor eller på en restaurang. Priserna ökar dock längs vägen då det inte finns några vägar utan all mat måste bäras och ju längre den bärs desto dyrare (ex. Kostar en Snickers på ABC 17 kr). Priserna bestäms utifrån varje område man går igenom vilket innebär att det kan vara stora skillnader mellan kvalité på hotell och restauranger men priserna är de samma. Menyerna anpassas efter vilka råvaror man kan få tag på och mycket är närodlat med egen köksträdgård och sprätthöns. Vattenflaskor får inte säljas så man får ta med sin egna flaska och fylla på när man passerar en restaurang. Man behöver alltså inte bära på så mycket. Varma kläder och sovsäck är viktigast. Temperaturerna pendlade från minusgrader till över 30 plus. Detta berodde bland annat på vilken höjd man befann sig på. Som lägst under vandringen var vi på ca. 1000möh och som högst på drygt 4000 möh.
Lotta vet vad hon vill ha!! Snart dags för vårrullar.

I byarna samt längs vägen kunde man stanna till och handla lite tilltugg och fylla på med energi.

Julstjärnorna blommade för fullt.
Vi stannade en natt i Ghandruk som är ett samhälle med några tusen invånare. Här var många nepaleser modernt klädda och de flesta hade mobiltelefon. Det fanns dock inga fordon. Inte ens en cykel. Närmste väg med trafik låg ca 4 timmars vandring bort. Bäst gillade vi "The German bakery" där vi köpte nygräddade choklad- och äppelbullar. Vi var också lite kulturella och gick och tittade på ett museum med gamla redskap och kunde läsa om gamla seder och bruk. Här är en bild på den gamla delen av staden. Påminner om skånelängor (inte långt ifrån eller hur Cilla?!=)).

...och nya delen av staden. Bakom barnen står en åsna till synes övergiven som brutit foten. De sista dagarna av vår vandring mötte vi många och långa åsnekaravaner som bar tung last och fort gick det.

Inte alla men många nepaleser ställde gladeliga upp på kort. ”Ma tupaiko ghar foto kichna sakchhu?” = "får jag ta ett kort på ditt hus?" Och visst fick vi det, och själv ville hon också vara med! och en till fotogenik... Många kvinnor väver och tillverkar t.ex. fina väskor, dukar och sjalar som de kan sälja och på så sätt få en extra inkomst. Kvinnan på bilden ägde även en liten affär där vi stannade för att handla lite kex och dryck. Två viktiga råvaror i Nepal är potatis och ris. Den här tiden är det skördetid i Nepal och under vandringen skördades riset. Sädkornen trampades ut av oxar och ibland människor som även slog ut säden på en matta mot marken. Man förberedde också inför nästa skörd. Potatisen höll på att växa till sig. En glimt från vår vandring med mycket omtanke till er alla!!! ...med Machhapuchhre i bakgrunden.

Vad vi gör i Nepal?! Lottas arbetsuppgifter...

Hej!

Nu har vi bott i Nepal i drygt två månaders tid och vi har landat mer i Tansen och kulturen och tänkte berätta lite mer vad vi gör här, för er som inte vet...

Vi har fått en fantastisk möjlighet att få åka ut med ”Step Out” och få pröva på att arbeta, leva och bo i en annan kultur under 6 – 7 månaders tid. Vi arbetar bland annat på UMNs (United Mission to Nepal) sjukhus i Tansen i Nepal.

Charlottas arbetsroll
Det finns ett ”Socialcare team” på sjukhuset där jag ingår. Teamet uppmuntrar, tar sig tid med patienterna i samtal, kollar över patienternas förmåga att kunna betala för sin sjukhusvistelse eller om sjukhuset får stå för kostnaderna etc. Det finns många barn och ungdomar på sjukhuset med brännskador och fallskador. Brännskadorna har orsakats genom att de har bränt sig på de öppna eldstadarna som finns i husen, för att hålla värmen. Nepal är ju ett väldigt bergit land och fallskadorna orsakas ofta genom att man plockar frukten i träden samt grenar till djuren och ramlar ner och skadar sig. Det blir ju rätt drygt för dessa unga att ligga på sjukhuset under flera dagar och veckor i sträck så de behöver någon typ av stimuli. Min uppgift är att vara med och aktivera barnen och ungdomarna, använda mig av någon typ av lekterapi. Jag har också varit med teamet på ”Toy round” och har delat ut leksaker och ballonger till de mindre barnen.
För mig är det nytt/ovant att vistas och arbeta i sjukvårdsmiljö så jag ser det som en stor utmaning!


Toyround...

Det är många människor som kommer för vård. Många patienter kommer lång väga i från och är många gånger i mycket dåligt tillstånd (fysiskt och mentalt) när de kommer fram. Att få se allt arbete som pågår på sjukhuset är otroligt uppmuntrande! Där ”Socialcare teamet” har en mycket viktig funktion att fylla och många människor söker upp någon i teamet för samtal, bön och rådgivning varje dag.
Jag arbetar också med engelska undervisning på ”Childrens Library” för barn och ungdomar från fattigare förhållanden. Där får de också läxhjälp varje dag. Dessa barn och ungdomar söker mycket kärlek och närhet och man får många kramar varje gång man är där!
Det finns en svensk familj (Pernilla och Otto Ardeby, våra handledare) här. Jag undervisar barnen (Ida och Moa) några timmar i veckan i svenska, geografi och historia.

...samt "ballong-round" Go'a barn fr.Childrens L. & "Svenskklassen" :)

Det är många svåra situationer vi möter här. För några veckor sedan kom polisen med tre små barn som de hade hittat på vägen. ”The socialcare teamet” tog sig ann uppdraget att försöka söka reda på föräldrarna och ta hand om barnen tills vidare. Det äldsta barnet, en kille i tre års åldern var undernärd och hade mask i magen. Man tvättade honom och rakade av håret som var fullt med löss. Han fick en sängplats på barnavdelningen och det var svårt att få i honom mat och dryck. Jag satt hos honom en del och försökte att prata lite med honom, blåste lite såpbubblor, sjöng, målade bilder och försökte mata honom emellanåt. Pappan dök upp på sjukhuset sent på kvällen efter att ha jobbat. Mamman hade lämnat landet för att tjäna pengar och de hade inte hört något ifrån henne på 18 månader.
Under den förra hinduiska festivalen, Dhasain tog pappan med sig barnen hem igen trots att pojken fortfarande var mycket dålig. En i ”socialcare teamet” , Sete visste vart pappan och barnen bodde. Igår åkte vi dit för att se hur de mådde. Vi hade inte sett dem på några veckor. De hyrde ett litet rum med cementgolv och väggar. Det var väldigt smutsigt, trångt och kallt. Barnen gick i trasiga, smutsiga kläder och barfota. De kände igen oss från sjukhuset och blev glada när de såg oss. Pojken mådde lite bättre men var fortfarande sjuk och svag. Vi sade till pappan att komma till sjukhuset med barnen under veckan om pojken inte blev bättre. Pappan hade inte kunnat betala för hyran sedan 6 månader tillbaka och var orolig att de skulle bli tvungna att flytta ut. Han jobbar någon gång i månaden som bärare och tjänar nästan ingenting. Då han jobbar måste han lämna barnen ensamma hemma. Vi hade med oss lite varma kläder och mat till dem. Det kändes viktigt att besöka dem och vi kommer att försöka följa upp familjen i fortsättning. En otroligt svår situation och en av flera situationer som berör djupt.

På fredagseftermiddagar går Olof och jag tillsammans till "Half way home". Där bor min arbetskollega/våra vänner Sete och hans fru Anni med sina två egna barn tillsammans med 20 stycken barn och ungdomar som de har tagit sig ann (tidigare föräldralösa barn) och som sedan några år tillbaka bor hos dem i familjen. Nu är de en enda stor och härlig familj! Det är så fantastiskt att få höra barnen säga "ama"/mamma och "ba"/pappa till Sete och Anni och se all den kärlek de får i familjen. De behöver mycket kärlek, tillit, omsorg och aktivering. Det är mycket arbete för föräldrarna och de uppskattar all hjälp de kan få. Vi försöker att använda all vår fantasi till att komma på lekar, tävlingar, pyssel, sånger, danser etc. Vi ser fram emot varje fredagseftermiddag och får uppleva så mycket glädje och kärlek tillbaka från dessa underbara barn och ungdomar!

Vi får också lite andra arbetsuppgifter tillsammans som en del av teamet. Med att t.ex. hålla i söndagsskola för barnen, förbereda och deltaga i samlingar etc. Ta tid med våran "didi"/hushållerska och planera upp dagarna och veckorna. Vi har också varit med på ett ungdomsläger i kyrkan och haft hand om morgonsamlingar i kapellet på sjukhuset samt nepaliundervisning och studerande under veckorna. Så det är inte svårt att fylla våran tid här! Vi är otroligt tacksamma för allt vi får erfara och ta del av här i Tansen/Nepal!

/Charlotta

Vad vi gör i Nepal?! Olofs arbetsuppgifter...

Hej!
Just nu ar vi pa resande fot och kommer att vara borta i nastan tva veckor for att vandra i Annapurna. Darfor har bilder och texter blivit lite annorlunda...hoppas ni har overseende med det! Den senaste tiden har vi saknat el och internet. Vi har aven upptackt att vi inte kan svara med sms till alla som skickat till oss da NepalCell inte kan skicka till vissa mobiloperatorer.
Ma val!

Olofs arbetsroll
En kort beskrivning av min arbetsroll är att stötta den lokala arbetsterapeuten och bidra till en högre kvalité i de arbetsterapeutiska behandlingarna.

Rebika Arb.ter. Sunita Arb.ter. assistent och jag.

Att försöka förklara vad jag gör är dock inte lika enkelt. Nepal är ett av världens fattigaste länder som saknar politisk styrning och är helt beroende av andra länders bistånd. 30 miljoner människor bor på en yta något större än en tredjedel av Sverige. Mindre än hälften av befolkningen kan läsa/skriva och ca 80% arbetar med jordbruk. Vi är sju arbetsterapeuter i landet just nu varav tre är ursprungligen från Nepal.

Patienterna
På sjukhuset i Nepal liksom i många andra länder får man betala för all vård man får. Det som är lite unikt med sjukhuset i Tansen är att avgifterna är lägre än på andra sjukhus samt att man erbjuder de allra fattigaste gratis vård. På grund av detta har en del patienter rest flera dygn för att komma till sjukhuset och vi har även patienter från Indien. Olyckor händer här mer frekvent än i Sverige. Varje månad brukar exempelvis sjukhuset ta emot en större olycka med många skadade, oftast en buss som har åkt av vägen eller krockat. På grund av fattigdom måste man utsätta sig för större risker. Förra veckan hade vi en 75-årig kvinnlig patient som hade trillat från sex meters höjd, från ett träd. Det vanligaste är att vi tar emot patienter med handfrakturer, flertalet är barn. De svåraste patientfallen att hantera är brännskadade bebisar, deprimerade patienter, patienter med hjärnskador och förlamningar. Smärtlindring är ovanligt.

Välpackad buss... Sjukhuset sett från håll. Väntsalen

När man som patient kommer till sjukhuset går man först in i en stor vänthall (om man inte kommer akut). Där köper man en biljett som kostar ca 4 kr och sitter ner och väntar till någon ropar upp ens namn. De första som tar emot patienten är en yrkesgrupp som inte finns i Sverige. Det är oftast en man som tar blodtryck och ställer en första diagnos. Är man tillräckligt sjuk får man träffa en läkare och ev. bli inlagd på sjukhuset. För att bli inlagd krävs det att en anhörig är med under hela sjukhusvistelsen, vilket motsvarar en undersköterska i Sverige. Vid sjukhuset finns enkla hotell och restauranger där anhöriga kan köpa mat till patienten och sova i de fall då det är flera anhöriga. Avdelningssalarna på sjukhuset är små där många patienter delar på ytan. Under varje säng sover ofta en anhörig nattetid. Det är vanligt att patienter även sover på golvet eller i korridoren. I taket finns ett vajersystem med gardiner som vi använder vid behandlingar för att motverka alla nyfikna blickar. Man har även fått vänja sig vid att det finns vakter som går runt på sjukhuset. Det är alltid en vakt som öppnar grinden för att släppa in och ut människor. De är obeväpnade, oftast lite äldre män och väldigt bra på att bemöta människor. Sjukhuset har även anställt personer för förflyttning av patienter motsvarande de personlyftar som vi använder inom vården i Sverige samt egna sömerskor och hantverkare som tillverkar ex. kryckor. Man erbjuder även tandvård, sjukgymnastik, samt har egna små avdelningar/ rum för personer med HIV, tuberkulos etc. På sjukhuset finns även ett team som åker ut i byar runt Tansen och arbetar sjukvårdsförebyggande.

Arbetsterapi på Tansen Mission Hospital
Det är ett kristet sjukhus vilket innebär att vi börjar arbetsdagen med en kort andakt och bön. Vi brukar sedan ägna förmiddagen åt att gå runt och behandla de skadade/sjuka på de olika avdelningarna. Den arbetsterapeutiska vården här är mer lik sjukgymnastik vilket innebär att det blir mycket handträning och töjning av fingerleder på ortopedavdelningen och barnavdelningen under förmiddagen. En viktig del är även att utbilda anhöriga/patienten beroende på diagnos samt tillverka ex. skenor eller hitta andra individuella lösningar. Under eftermiddagen så spenderar vi den största delen på arbetsterapiavdelningen då vi tar emot patiener utifrån samt inneliggande patienter. Exempel på patienter är barn med utvecklingsstörning, uppföljning på handskador, stroke, hjärnhinneinflammation, depression, undernäring, förlamning, brännskadade samt även olika slags missbildningar. Första besöket hos en arbetsterapeut på sjukhuset kostar motsvarande 12 kronor och uppföljningar 10 kronor*. Patienten betalar då för 30 minuter så nästan alla behandlingar jag gör brukar ta 25 minuter och sen hinner jag skriva en journalanteckning. Som mest har vi haft 18 patienter under en dag. Journalanteckningarna skrivs på engelska och öppenvårdspatienterna bär själva omkring på sin journal liksom röntgenbilderna.

Lite patienter... Sjukhusets entré

Varje dag är unik!
Att arbeta som arbetsterapeut på ett sjukhus i Nepal innebär att man ofta ställs inför många svåra situationer. Det händer ofta något oförutsett. Jag har varit med om patienter som har stuckit iväg mitt under behandling, anhöriga som övergivit patienter, sjukdom som läkarna inte kan diagnostisera etc. det händer också mycket utanför sjukhuset. Det är ett myller av olika fordon, djur och människor som antingen ska in i sjukhuset eller försöker sälja något eller kravallpolis. Ja, man vet aldrig vad som händer!

Slutligen
Det positiva som man skulle vilja ta med sig hem till Sverige är bemötandet här nere. Nepaleserna är sociala och otroligt hjälpsamma. Man är även duktig på att se till hela människan och inte bara sjukdomen. Sjukhuset har exempelvis anställt ca 10 personer (Socialcare team) för att samtala med patienter och be för dem som så önskar (vilket patienterna oftast vill), få hjälp ekonomiskt, lära barnen att skriva/läsa medan de är på sjukhuset, aktivera barnen och ungdomarna osv. Nepaleserna är även duktiga på att arbeta utifrån de resurser de har.
/ Olof

* Utifrån patientavgifterna kan man betala löner till de ca. 300 anställda som arbetar på sjukhuset övriga kostnader måste täckas upp via gåvor.